• The Office

• Parks and Recreation

• Community

• The Wire

• Californication

• Breaking Bad

• It's Always Sunny in Philadelphia

• Misfits

• New Girl

• Mad Men

• Heroes
• Entourage
• Game of Thrones
• Sons of Anarchy
• West Wing
• Family Guy
• Modern Family
• Two and a Half Men
• The Big Bang Theory
• Desperate Housewives
• Gossip Girl
• Kyle XY
• Dexter
• Scrubs
• Vänner
• How I Met Your Mother
• Suits
• Bored to Death
• Eastbound & Down
• Boondocks
• Weeds
  
• How to Make It in America
  
• Blue Mountain State
  
• The Walking Dead
  
• Jericho
  
• Lost
  
• Freaks and Geeks
  
• Boardwalk Empire
  
• Arrested Development
  
• Sons of Tucson
  

Jag har jobbat som en fullständig idiot på att få det här inlägget publicerat, men blogg.se har uppriktigt sagt varit en jävla fitta och kraschat ett tiotal gånger. Därför blir det inga bilder, men här är min lista på de allra vassaste rapparna i vårt svenska land:

1. Chords

2. Promoe (Looptroop Rockers)

3. Timbuktu

4. Pst/Q

5. Supreme (Looptroop Rockers)

6. Zacke

7. George Kaplan (Trainspotters)

8. Johan Rensfeldt (Movits!)

9. Afasi (Maskinen, Afasi & Filthy)

10. Professor P

11. Erk (Trainspotters)

12. Allyawan

13. Prop Dylan

14. CosM.I.C (Looptroop Rockers)

15. Frej Larsson (Maskinen, Far & Son, Slagsmålsklubben)

16. Henok Achido

17. Henry Bowers

18. Organismen

19. Sick Art (Killa Clowns)

20. Näääk (Näääk & Nimo, Hur Högt)

21. Mofeta

22. Daniel Adams-Ray aka. Big Danne (Snook)

23. Oskar Linnros aka. Kihlen (Snook)

24. Petter

25. Hazadous Hab (Ozone Fukkaz)

26. Mr. Foolish (Ozone Fukkaz, Killa Clowns)

27. Adam Tensta

28. Pato Pooh

29. Thomas Rusiak

30. Fille (Ison & Fille)

31. Rico Won

32. Roffe Ruff

33. Eboi

34. Moms (Mohammed Ali)

35. Ken Ring

36.  Nimo (Näääk & Nimo, Hur Högt)

37. Simon G

38. Ison (Ison & Fille)

39. Malcolm B

40. Sebbe Staxx (Kartellen)

41. Skizzo (Stockholmssyndromet)

42. Starvin-Mar (Stockholmssyndromet)

43. Kalle Gracias

44. Shazaam

45. Populärmusik

46. Diggi Dave

47. fELET

48. Marcus Price

49. Anton Kristiansson

50. Mange Schmidt

51. Mächy

52. Sexfemman

53. Queff

54. Toffer

55. Daltone

56. Martin Zamora

57. Öris

58. Sebbe

59. Bobbo

60. Mr Cool



Snubblade på mållinjen:

Acke
Tay-Tay
Marke

"Årets fest!" brukade vår nära vän Rasmus alltid säga. Och tamejfan vad det uttrycket stämmer när man ser den här filmen. Från skaparna av bland annat komedierna ”Old School” och ”The Hangover” kommer 2012:s största snackis - "Project X". Filmen är inspelad som en mokumentär (dvs. en film-dokumentär, kommer från engelskans ord "movie" och "documentary") där kameravinklarna skiftar mellan en kompis videokamera och diverse karaktärers mobil, från festens förgrund till gryningen dagen efter.

Handling

Tre high school seniors har fått föräldrafritt i huset och ska ta tillfället i akt och fira huvudkaraktären Thomas födelsedag. I skolan är gänget okända och för att undvika en flopp-fest, beslutar sig gängets tongivande person Costa att ett nederlag inte är på fråga. Till festen massinbjuds folk och studenter där maxgränsen på 50 personer raderas bort med en blinkning. Huvudkaraktären Thomas berättar för vännerna: "I talked to someone who said he found out about the party on Craigs List!" varpå en av dem svarar: "I might have called a few radio stations too..." Det som följer är ungdomarnas dröm och föräldrarnas mardröm. Alkohol, poolbadande, husparty, collegestudenter, DJs, dvärgar som slår folk mellan benen, modellbröst, ballongflygande husdjur och droger, resulterar i en fest som gänget, och staden sent ska glömma.

Recension

Vi på redaktionen, som är i exakt den ålder som filmen riktar sig till (dvs. 16-25 år skulle vi gissa), skrattade vid ett antal tillfället och smånjöt oss igenom filmen. Vid flertalet tillfällen yttrade vi kommentarer som "Jag vill också gå på en sån där fest!" och kände oss belåtna när eftertexten rullade. Till en början kändes de hastiga kameraflyttningarna en aning jobbigt, men blev tillslut en känsla av att faktiskt vara närvarande på festen och få uppleva kaoset, fyllan, glädjen och stimmet. De för oss okända skådespelarna gör ett bra jobb och alltihop känns i stort sett trovärdigt. Man får känslan av att det hela faktiskt skulle kunna vara en äkta dokumentär. Med kända skådisar skulle det vara svårt att uppnå denna svårfångade effekt. Panikartad och urspårad fest har fått en ny högsta nivå, och ni är bjudna att delta i festligheterna.

Mediamaskinens betyg:

/Peter & Johan

Låt oss börja med Liam och Noel Gallagher. För er som inte är känner till bröderna, så är det kort och gott frontmännen i den brittiska rockgruppen Oasis. De senaste tre åren har handlat extra mycket om bandet och just syskonen. I nära 20 år som aktivt band, med listettor, världsturnéer, utmärkelser, och en "rock 'n' roll life style" som man bara kan drömma av att ha varit med i; har Oasis som band skrivit sista kapitlet i sin saga. Ni har säkerligen läst om bråket mellan syskonen, och vem som hade rätt, och vem som hade fel får bli upp till var och en att bestämma. Man kan säga att det låg i luften. Det var en fråga om vägval.

Nåväl, om man blickar framåt nu så har två fantastiska album faktiskt fötts i och med detta. Två musikmässigt olika typer av musik och för att använda ett uttjatat citat: "ur ont uppstår alltid något gott".
Här nedan följer två snabba recensioner av albumen:

Noel Gallagher's "High Flying Birds"

Noel gick som sagt sin egen väg och lämnade Oasis-gruppen helt och startade gruppen *Noel Gallagher’s High Flying Birds", 2010. Soloprojektet resulterade 2011 i att det självbetitlade albumet släpptes. Noel är som alltid en fantastisk låtskrivare och sångare, men det saknas något för att det ska bli mer än en trea. Det är ett bra debutalbum som följer de redan satta Oasis-spåren, men sista biten saknas – Oasis.

Bästa spåret på skivan: "The Death of You and Me".

Mediamaskinens betyg:

Beady Eye – Different Gear, Still Speeding

Liam, tillsammans med de resterande bandmedlemmarna i Oasis formade gruppen ”Beady Eye” efter splittringen. Bandet släppte 2011 (likt Noel) sitt debutalbum med titeln ”Different Gear, Still Speeding”. Ett mer energiskt band i jämförelse till Noels solokarriär. Bandet går en annan väg mer ifrån Oasis, vilket Liam redan innan konstaterade skulle hända, och som albumtiteln tydligt förklarar. Men frukta ej, det här är bra. Riktigt bra.

Bästa spåret på skivan: "The Beat Goes On".

Mediamaskinens betyg:

Summa summarum: Två bra rockalbum har släppts, och om jag ska välja faller ”Beady Eye” mer in i min smak. Jag kommer att sakna Oasis, och kan bara hoppas att en dag få se och uppleva Liam och Noel på samma scen igen. Men tills dess, njuter jag av den goda musik som följer.

/Peter

Efter succéspelningen på Peace & Love i Borlänge var förväntningarna skyhöga. Då, en varm sommardag full av taggade festivalmänniskor. Nu, en av de kallaste junidagarna på flera år. Trots regn och blåst hade jag inställningen att "det blir vad man gör det till".  Vi går in på Söderstadion strax efter 18-tiden för att "vätska upp hjärncellerna" och börja tagga till. Stämningen är god trots det dåliga vädret, och efter några timmar ryktas det att Deadmau5 är på väg att gå på. Vi rusar ut och ser att han har äntrat sitt podie. Vi är snabbt längst fram i mitten där det tidigt skapas en ring mitt bland publiken. Låten byggs upp, droppen är på gång och BAM! Folk blir som galna och studsar till höger och vänster. Väldigt bra drag, som tyvärr snabbt förändras. Ljudet är katastrofalt! Låg volym och för mycket bas. Det kändes som att gå på konsert i en burk. Spelningen rullar på och det känns som att alla mest vill att det ska ta slut. Själv valde jag att gå längst bak till öltältet för att lyssna. Där blev ljudet betydligt bättre och man kunde äntligen urskilja vilka låtar det var som spelades. Ett flertal nya låtar, som jag inte hade hört innan, spelades. En av dem snäppet bättre som jag dock ännu inte lyckats få tag på. Det var en cool ljussättning som tyvärr inte upplevdes lika maffig då dagsljuset stannat kvar långt in på kvällen. På grund av kyla, regn och dåligt ljud bestämde vi oss för att gå strax innan det var slut. Sammanfattningsvis så förstördes spelningen mycket av vädret och det dåliga ljudet. Engagemanget av Deadmau5 hade nog varit större om det hade varit bättre förutsättningar för en bra spelning. Med ledsen min ger jag detta dåliga betyg.

Mediamaskinens betyg på livespelningen:

/Johan "Stux" Stuxberg