James Dewitt Yancey. Oj oj oj, vilken producent. J Dilla som han kallade sig, tidigare Jay Dee, är min absoluta favorit är det gäller att producera hiphopinstrumentaler. De behöver egentligen inga verser, men det skadar ju inte med exempelvis Guilty Simpson som flyter över beatet och delar mig sig av lite kloka ord. Nu har den alltså släppts, "Rebirth of Detroit". Det är en platta med tidigare osläppta J Dilla-beats. Som jag förstått det är det Dillas mamma, som kallas Ma Dukes, som låtit världen ta del av dessa beats. Jag hade inte särskilt höga förväntningar på just beatsen faktiskt, eftersom de bästa redan släppts tidigare. Men. Jag hade fel. Väldigt fel! Vi bjuds på ett tjugotal till stor del fantastiska beats. De som fått äran att medverka på denna historiska skiva är inga mindre än Phat Kat, Tha Almighty Dreadnaughtz, Chuck Inglish, Amp Fiddler, Fat Ray, Guilty Simpson, Illa J (Dillas bror), Frank Nitt, Danny Brown m.fl!

Bästa spår: "Dillatroit" (ft. Supa Emcee, Nick Speed & Guilty Simpson).

Vila i frid, världens genom tiderna bästa hiphopproducent! Vi ses i himlen.

Låtlista:
01 – The New Installment
02 – Detroit Madness With Phat Kat
03 – Big Thangs With Esham
04 – Ride With It With Tha Almighty Dreadnaughtz
05 – Say My Name With Lapeace, Moe Dirdee and Seven The General
06 – Detroit Game With Chuck Inglish (Cool Kids) and Boldy James
07 – Feel This Shit With Ketchphraze
08 – City Of Boom With Loe Louis and Beej
09 – Let’s Pray Together With Amp Fiddler
10 – Requiem With Allan Barnes (Blackbyrds)
11 – Do It Right With Fat Ray, Vstylez and Soul Man (A.W.O.L.)
12 – My Victory With Boldy James
13 – Rebirth Is Necessary With Tone Plummer and Mr. Wrong
14 – DILLATROIT With Supa Emcee, Nick Speed and Guilty Simpson
15 – Center Of The Movement With 5ELA (Hook By Pierre Anthony)
16 – Pitfalls With Fat Ray, Lapeace and Loe Louis
17 – Do It For Dilla Dawg With Illa J and Frank Nitt (Cake Boys)
18 – Jay Dee’s Revenge With Danny Brown (Cuts By D.J. Dez)
19 – Motor City Sparks With Corey Sparks and Beej
20 – House Shoes Was Spinnin With Quelle Chris
21 – The Best That Ever Did It With Jon C and Allan Barnes On Saxophone (The Blackbyrds)


Mediamaskinens betyg:


/Johan

En remix av låten "Tystas Ner" med Stress kom nyligen ut. Den kritikerrosade låten, som behandlar rasismen och hatet i det svenska samhället, framförs av mycket prominenta herrar på den svenska hiphopscenen: Stress, Sebbe Staxx (Kartellen), Nimo, Promoe, Moms, Adam Tensta och Aleks. Även nykomlingen Malcolm B bidrar med en vass vers och visar att han är att räkna med i framtiden. Lite synd att Adam Tenstas vers på slutet är acapella. Det får det att låta som en freestyle och man saknar det maffiga beatet i bakgrunden. Budskapet är mycket bra och diskussionen om främlingsfientligheten i samhället har bara börjat.




Mediamaskinens betyg på låten:

/Johan

 

"Årets fest!" brukade vår nära vän Rasmus alltid säga. Och tamejfan vad det uttrycket stämmer när man ser den här filmen. Från skaparna av bland annat komedierna ”Old School” och ”The Hangover” kommer 2012:s största snackis - "Project X". Filmen är inspelad som en mokumentär (dvs. en film-dokumentär, kommer från engelskans ord "movie" och "documentary") där kameravinklarna skiftar mellan en kompis videokamera och diverse karaktärers mobil, från festens förgrund till gryningen dagen efter.

Handling

Tre high school seniors har fått föräldrafritt i huset och ska ta tillfället i akt och fira huvudkaraktären Thomas födelsedag. I skolan är gänget okända och för att undvika en flopp-fest, beslutar sig gängets tongivande person Costa att ett nederlag inte är på fråga. Till festen massinbjuds folk och studenter där maxgränsen på 50 personer raderas bort med en blinkning. Huvudkaraktären Thomas berättar för vännerna: "I talked to someone who said he found out about the party on Craigs List!" varpå en av dem svarar: "I might have called a few radio stations too..." Det som följer är ungdomarnas dröm och föräldrarnas mardröm. Alkohol, poolbadande, husparty, collegestudenter, DJs, dvärgar som slår folk mellan benen, modellbröst, ballongflygande husdjur och droger, resulterar i en fest som gänget, och staden sent ska glömma.

Recension

Vi på redaktionen, som är i exakt den ålder som filmen riktar sig till (dvs. 16-25 år skulle vi gissa), skrattade vid ett antal tillfället och smånjöt oss igenom filmen. Vid flertalet tillfällen yttrade vi kommentarer som "Jag vill också gå på en sån där fest!" och kände oss belåtna när eftertexten rullade. Till en början kändes de hastiga kameraflyttningarna en aning jobbigt, men blev tillslut en känsla av att faktiskt vara närvarande på festen och få uppleva kaoset, fyllan, glädjen och stimmet. De för oss okända skådespelarna gör ett bra jobb och alltihop känns i stort sett trovärdigt. Man får känslan av att det hela faktiskt skulle kunna vara en äkta dokumentär. Med kända skådisar skulle det vara svårt att uppnå denna svårfångade effekt. Panikartad och urspårad fest har fått en ny högsta nivå, och ni är bjudna att delta i festligheterna.

 

Mediamaskinens betyg:

 

/Peter & Johan

Låt oss börja med Liam och Noel Gallagher. För er som inte är känner till bröderna, så är det kort och gott frontmännen i den brittiska rockgruppen Oasis. De senaste tre åren har handlat extra mycket om bandet och just syskonen. I nära 20 år som aktivt band, med listettor, världsturnéer, utmärkelser, och en "rock 'n' roll life style" som man bara kan drömma av att ha varit med i; har Oasis som band skrivit sista kapitlet i sin saga. Ni har säkerligen läst om bråket mellan syskonen, och vem som hade rätt, och vem som hade fel får bli upp till var och en att bestämma. Man kan säga att det låg i luften. Det var en fråga om vägval.

Nåväl, om man blickar framåt nu så har två fantastiska album faktiskt fötts i och med detta. Två musikmässigt olika typer av musik och för att använda ett uttjatat citat: "ur ont uppstår alltid något gott".
Här nedan följer två snabba recensioner av albumen:

 

Noel Gallagher's "High Flying Birds"

 

 

Noel gick som sagt sin egen väg och lämnade Oasis-gruppen helt och startade gruppen *Noel Gallagher’s High Flying Birds", 2010. Soloprojektet resulterade 2011 i att det självbetitlade albumet släpptes. Noel är som alltid en fantastisk låtskrivare och sångare, men det saknas något för att det ska bli mer än en trea. Det är ett bra debutalbum som följer de redan satta Oasis-spåren, men sista biten saknas – Oasis.

Bästa spåret på skivan: "The Death of You and Me".

 

Mediamaskinens betyg:

Beady Eye – Different Gear, Still Speeding

 

Liam, tillsammans med de resterande bandmedlemmarna i Oasis formade gruppen ”Beady Eye” efter splittringen. Bandet släppte 2011 (likt Noel) sitt debutalbum med titeln ”Different Gear, Still Speeding”. Ett mer energiskt band i jämförelse till Noels solokarriär. Bandet går en annan väg mer ifrån Oasis, vilket Liam redan innan konstaterade skulle hända, och som albumtiteln tydligt förklarar. Men frukta ej, det här är bra. Riktigt bra.

Bästa spåret på skivan: "The Beat Goes On".

 

Mediamaskinens betyg:

 

Summa summarum: Två bra rockalbum har släppts, och om jag ska välja faller ”Beady Eye” mer in i min smak. Jag kommer att sakna Oasis, och kan bara hoppas att en dag få se och uppleva Liam och Noel på samma scen igen. Men tills dess, njuter jag av den goda musik som följer.

 

/Peter

/Johan

Jens "Chords" Resch Thomasson släppte i dagarna en mycket efterlängtad EP vid namn "The Dude". Singeln, som heter just "The Dude", premiärspelades hos Ametist i Kärleksattack på svensk hiphop i samma program som Zackes "Mammas Nya Kille" spelades och vi på redaktionen älskade det vi hörde. EP:n som är en trespårig skiva är fantastiskt bra med lugna instrumentaler som passar Chords som handen i handsken. Favoritspåret är svårt att utse, men det får nog bli "The Dude" trots allt. Skivans sista låt gästas av Charles P. Bailey och ingen mindre än Dice Raw, som vi hört på flera av legendariska The Roots låtar!

Mediamaskinens betyg:

 

/Johan

Den svensk-amerikanska elektropopgruppen Miike Snow är tillbaka på skivlistorna. Efter debuten för två år sedan med sitt självbetitlade succéalbum skakade de om dansgolvet världen över med bland annat hitlåten "Animal". I år kom uppföljaren, "Happy to You". Bloodshy & Avant, dvs. svenskarna Christian Karlsson och Pontus Winnberg i trion, fortsätter att levera som producenter tycker jag. Med sina nytänkande popmelodier och finsesser gömda i varje hörn känns det som att bandet växer i rätt riktning med Andrew Wyatts bekväma stämma. En bra uppföljning, och det gillar vi! Bästa spåret på skivan: Devil's Work.

Asher Roth släpper senare i år sitt efterlängtade andra album. Vi på redaktionen är riktiga Asher-älskare och debutalbumet "Asleep in the Bread Aisle" är definitivt ett av de album som snurrat flest gånger på repeat i både mitt och Peters iTunes. En av de mest oförglömliga och bästa livespelningarna vi varit på är när Asher Roth och hans crew uppträdde på Way Out West 2009. Albumet har döpts till "Is This Too Orange?" och vi väntar med spänning! För en tid sedan bjöd Roth på mixtapet "Pabst and Jazz", som titeln "hintar" om till stor del är mycket jazzigt och svängigt. Skön vibe - det gillar vi! Nu har alltså första singeln kommit ut och den låter såhär (gratis download):

 

The Films är nog inget bekant namn för er – men det borde det vara. Om du däremot är boende i, låt oss säga Tyskland och Japan, kanske det är mer sannolikt att du har hört dem. The Films kort och gott är ett indierock-band bestående av fyra high school-kompisar från Charleston, USA.

År 2009 släppte bandet sitt andra och egentligen sitt första stora album. ”Oh Scorpio” är ett starkt, enkelt album med svängig indierock-musik som är lätt att smälta och ta in. Love it! Jag blir glad av musiken. I klartext så stampar jag i takt till musiken och sjunger med i refrängerna, som fastnar i huvudet som flugor på flugpapper. För mig är det redan en klassiker i mitt iTunes. Så, ta för er; här är ett 10-spårigt smörgåsbord. Bästa spåret på skivan: Holiday.

 

Mediamaskinens betyg:

/Peter

För en sommar sen snubblade jag över ett nytt favoritband. Bandet heter Bombay Bicycle Club. Från ingenstans på en förfest, hördes deras låt ”Ivy and Gold” i högtalarna, och jag frågade snabbt vilket band det var. Det var en låt från deras andra album som heter ”Flaws”. Jag var såld direkt. Ett fantastiskt album, med akustiska gitarrslingor, stämmor och vispande trummor. Här stannar jag, tänkte jag.

Förra året släppte bandet sitt tredje studioalbum, ”A Different Kind of Fix”, och jag kunde knappt vänta på att sätta tänderna i det. I detta album har bandet valt att lägga undan det akustiska för en stund, och tar istället tillbaka det mer elektroniska liknande deras debutalbum ”I Had the Blues but I Shook Them Loose”, som släpptes 2009. Albumet bjuder till en blandning för fansen där sansad musik möter snabbare trummor, pianospel, samt sångaren Jack Steadmans röst mer allvarlig vid ordbetoningen i texterna. Albumet är bra, men inte det bästa i deras serie enligt mig. Dock stillar det mitt Bombay Bicycle Club-beroende för nu. Bandet har mycket kvar att erbjuda. Det vet jag. Och jag följer med hela vägen. Bästa spåret på skivan: Shuffle.

Mediamaskinens betyg: 

/Peter

 

 

I sommar, närmare bestämt i juni, är det dags för Europamästerskap i Polen och Ukraina. Självklart kommer vi på redaktionen sitta klistrade framför tv:n och skrika högt för våra gula och blå hjältar, då vi är trogna fotbollsnördar sedan barnsben. Traditionsenligt för varje mästerskap är det också det race som svenska artister runt om i landet tävlar i. Tävlingen i att med ära få bli den ansvariga för Sveriges officiella mästerskapslåt. I år blev det bandet Neverstore som står som segrare med låten ”Vi mot världen”.

Jag gillar inte låten om jag ska vara ärlig. Jag gillar den inte alls. Men visst, i sommar när jag sitter på diverse krogar, tv-soffor och någon börjar skråla låten så kommer jag med största sannolikhet att sjunga med. Det är lätt att man rycks med, pga. den goda stämningen. För att summera: låten är inte i klass med gamla godingar som ”När vi gräver guld i USA”, ”Explodera” eller ”Mera mål”.

 

Mediamaskinens betyg: 

/Peter

Göteborgs rapscen är het för tillfället! Beatslingers släppte förra året en EP med sex fina spår på. Först idag fick jag tag på denna platta, som jag uppmärksammade under mitt besök i denna fantastiskt trevliga stad Göteborg. Innehållet är mestadels hiphop, men det finns även inslag av reggaerytmer samt lite mer åt skönsångshållet. Artisterna som bygger upp den här EP:n är Bob Village, Miss Relli, Sick Art, De-Lor, Hazardous Hab, Softa Ner, Parham & VIC och Mofo. Ja, ni ser ju - inte alls illa! Om man nu ska klaga på något skulle det möjligtvis vara omslaget. Inget ont om Leif "Loket" Olsson, men vacker det är han tamejtusan inte! Favoritlåten är den sista som så fint namngivits "Mikrofonkåt 2011". Den är en riktig cypher-banger av artisterna Miss Relli, Hazardous Hab, Softa Ner, Parham & VIC, Bob Village, Sick Art och Mofo.

Mediamaskinens betyg:

Ladda ner gratis här: http://beatslingers.se/upl/mp3/beatslingers_presenterar_gott_mos_dunder_mix.zip

/Johan

Det senaste årets podcastradio har enligt mig dominerats av giganterna Filip och Fredrik, som helt enkelt varit i en klass för sig - fram tills nu. Kristoffer Triumf dök upp från ingenstans och har genast blivit en mycket stark utmanare med sin speciella podcast. Efter lovord på Twitter från herr Wikingsson var det en självklarhet att spana in denna nykomling i podvärlden. Värvets host Triumf blir allt säkrare för varje avsnitt och framstår som mycket sympatisk med sin behagliga framtoning. Han tar inte mycket plats själv utan skapar utrymme för sina gäster att prata fritt. De gäster som Triumf hittills lyckats locka till programmet har hållit mycket hög klass och innehållet har varit allt från gripande till roligt. Jag rekommenderar alla att lyssna på denna fantastiska podcast! Ni hittar den på iTunes.

Mediamaskinens betyg:

/Johan

Fantastiske Luleå-rapparen Zacke släppte idag sin nya singel "Mammas Nya Kille" där han även får uppskattad hjälp utav ingen mindre än Frej Larsson, som verkligen har legat i på sistone. Zacke medverkade i Ametists Kärleksattack i början på veckan, där singeln premiärspelades. Han meddelade även att nytt album kommer i oktober om allt går som planerat. Albumnamnet verkade ännu inte vara klart.
Vidare så har Zackes hemsida genomgått en skönhetsoperation och är nu bättre än någonsin. På hemsidan hittar ni även nya låten. In och kolla! http://www.zackemusik.se/media/

Mediamaskinens betyg på singeln:

/Johan

När mäktige Rick Ross släpper mixtapes eller album är det med stora förväntningar jag trycker på ”Play” på skivspelaren eller i iTunes. Ross är enligt mig framför allt en mästare på att gästa låtar då han allt som oftast kommer in och levererar överviktig rap som kan knäcka näsben. Hör man hans signifikanta ”Huh!” vet man med stor sannolikhet att några tunga rader väntas.

Tidigare i år släpptes det efterlängtade mixtapet ”Rich Forever” och i vanlig ordning bjuds vi på 20 låtar av kvalitativa låtar som lika gärna skulle kunna bilda ett album. ”Ricky Rozay” sparar inte på energin när han med 100 procents engagemang berättar sina historier i rap-form. Med gäster som soul-konungen John Legend, levande legenden Nas, underskattade Styles P och det kommersiella stjärnskottet Drake är det minst sagt svårt att misslyckas.

Ross är som bäst när han får glänsa på ett hårt pumpande beat med en fint klingande refräng framförd av exempelvis herr Legend. Blandbandet håller naturligtvis varierande, men hög klass från spår ett och ända till slutet.

Favoritspåret på skivan är inte helt lätt att urskilja, men en het kandidat är definitivt ”Keys to the Crib”, där Ross får hjälp av Styles P. 

Mediamaskinens betyg:

/Johan

När det gäller förväntningar då Snoop Doggy Dogg släpper nytt material är de inte i närheten av så höga de en gång var. Snoop är inte längre en ”hot dogg” utan har med åren känts allt mer avslappnad och nästan på gränsen till lat. Annat var det back in the days då han släppte mästerverk som det klassiska albumet ”Doggystyle” som kom för nästan 20(!) år sen.

När det gäller Snoops senaste albumsläpp fattade jag inte alls tycke för ”Malice n Wonderland” som kom 2009. Förra året släpptes ”Doggumentary” och jag tyckte att han ”stepped his game up a bit”, även om jag är tämligen ensam om den uppfattningen. Hursomhelst är inte Snoop Dogg vad han en gång var, och det är förmodligen lika bra att försöka komma överens med den insikten.

I år släpptes EP:n ”Stoners EP”, vilken innehåller 10 spår vars budskap naturligtvis framgår enormt tydligt i plattans titel. EP:n’s instrumentaler är genomgående förhållandevis lugna, dock för det mesta med en skön vibe. Kvaliteten skiljer sig ganska mycket och skivan innehåller ett par guldkorn, men lockar inte direkt till att sättas på ”repeat”.

Favoritlåten är ”Make It Hot”, där det faktiskt är Snoop som gästmedverkar på Tha Dogg Pounds verk.

Mediamaskinens betyg:


/Johan