För en sommar sen snubblade jag över ett nytt favoritband. Bandet heter Bombay Bicycle Club. Från ingenstans på en förfest, hördes deras låt ”Ivy and Gold” i högtalarna, och jag frågade snabbt vilket band det var. Det var en låt från deras andra album som heter ”Flaws”. Jag var såld direkt. Ett fantastiskt album, med akustiska gitarrslingor, stämmor och vispande trummor. Här stannar jag, tänkte jag.

Förra året släppte bandet sitt tredje studioalbum, ”A Different Kind of Fix”, och jag kunde knappt vänta på att sätta tänderna i det. I detta album har bandet valt att lägga undan det akustiska för en stund, och tar istället tillbaka det mer elektroniska liknande deras debutalbum ”I Had the Blues but I Shook Them Loose”, som släpptes 2009. Albumet bjuder till en blandning för fansen där sansad musik möter snabbare trummor, pianospel, samt sångaren Jack Steadmans röst mer allvarlig vid ordbetoningen i texterna. Albumet är bra, men inte det bästa i deras serie enligt mig. Dock stillar det mitt Bombay Bicycle Club-beroende för nu. Bandet har mycket kvar att erbjuda. Det vet jag. Och jag följer med hela vägen. Bästa spåret på skivan: Shuffle.

Mediamaskinens betyg: