Med skyhöga förväntningar anlände Mediamaskinen till den fantastiska arenan Globen. Kön var lång, men det rullade på bra och vi var snart innanför portarna. Helt ovetandes om vilka platser vi tilldelats letade vi oss fram till sektion 16 B. Och vilka platser vi fått! Vi satt på kortsidan några rader från högst upp med scenen precis framför oss. Publiken strömmade in från alla håll och kanter. Närmare 14,000 människor blev det till slut. Efter en stund släckes det ner. Vi kände oss som legendariske Def Jam-bossen Rick Rubin där vi satt och väntade på att showen skulle kicka igång. Interlude-slingan drog igång och därefter H.A.M-beatet. Jay-Z och Kanye uppenbarade sig - på varsin scen. De stod alltså på varsin upplyst plattform, som sedan reste sig från marken ungefär tio meter över ståplats-publiken. På sidorna visades passande videos. De bytte av varandra och rappade i turordning och det hela var igång - mäktigt! Efter ytterliggare fyra Watch the Throne-låtar var det dags för Jay-Z att köra ett par egna låtar. "Let me tell you about where I'm coming from..." och så drog ett pumpande hårt beat igång! Låten var "Where I'm From". Sedan var det Mr. Wests tur att ta över showen. Han bjöd på två låtar från "Graduation" följt av klassikerna "Jesus Walks" och "All Falls Down". Sådär höll de alltså på. Sjöng de inte egna låtar fick vi njuta av ytterliggare låtar från mästerverket "Watch the Throne". Efter ungefär två och en halvtimmes magisk föreställning var det hela över och avslutningen på showen bestod av favoriten "Ni**as in Paris" inte mindre än fem gånger! Med lyckliga själar lämnade vi arenan och kunde i stort sett inte haft en bättre upplevelse.

Bäst enligt Johan: "All of the Lights" - Kanyes energi var utomjordisk och han fullkomligt skrek ut refrängerna. Makalöst mäktigt!

Bäst enligt Peter: "Ni**as in Paris".

Sämst: Att "Ni**as in Paris" spelades fem gånger istället för att slänga in favoritspåren "Murder to Excellence" och "Why I Love You".

Kvällens låtlista:

Jens "Chords" Resch Thomasson släppte i dagarna en mycket efterlängtad EP vid namn "The Dude". Singeln, som heter just "The Dude", premiärspelades hos Ametist i Kärleksattack på svensk hiphop i samma program som Zackes "Mammas Nya Kille" spelades och vi på redaktionen älskade det vi hörde. EP:n som är en trespårig skiva är fantastiskt bra med lugna instrumentaler som passar Chords som handen i handsken. Favoritspåret är svårt att utse, men det får nog bli "The Dude" trots allt. Skivans sista låt gästas av Charles P. Bailey och ingen mindre än Dice Raw, som vi hört på flera av legendariska The Roots låtar!

Mediamaskinens betyg:

 

/Johan

Nu har den nya fantastiska Zacke-singeln "Mammas Nya Kille" (som gästas av Frej Larssson) även fått en video som gör låten ännu lättare att ta åt sig. Zacke valde att släppa videon idag, passande nog - på Mors dag. Videon, som är klippt och regisserad av Daniel Kask, har verkligen lyckats återspegla hur det kunde se ut i många familjer back in the days och väcker utan tvekan starka nostalgi-känslor. Mamman i videon spelas av skådespelaren och programledaren Sanna Bråding, vilket är lite lustigt, för ni minns väl alla den här raden från "Spela Mig På Radion": "Spelas jag inte för att jag är från Norrland? ...Ursäkta, mena' Bromma! Så då åker jag neråt, för jag vill bli en P3-favorit som Bråding och Kleerup..."?

Vi på redaktionen gillar, som ni vet vid det här laget, låten och videon som tusan. Mycket nöje!

/Johan

Den svensk-amerikanska elektropopgruppen Miike Snow är tillbaka på skivlistorna. Efter debuten för två år sedan med sitt självbetitlade succéalbum skakade de om dansgolvet världen över med bland annat hitlåten "Animal". I år kom uppföljaren, "Happy to You". Bloodshy & Avant, dvs. svenskarna Christian Karlsson och Pontus Winnberg i trion, fortsätter att levera som producenter tycker jag. Med sina nytänkande popmelodier och finsesser gömda i varje hörn känns det som att bandet växer i rätt riktning med Andrew Wyatts bekväma stämma. En bra uppföljning, och det gillar vi! Bästa spåret på skivan: Devil's Work.

Asher Roth släpper senare i år sitt efterlängtade andra album. Vi på redaktionen är riktiga Asher-älskare och debutalbumet "Asleep in the Bread Aisle" är definitivt ett av de album som snurrat flest gånger på repeat i både mitt och Peters iTunes. En av de mest oförglömliga och bästa livespelningarna vi varit på är när Asher Roth och hans crew uppträdde på Way Out West 2009. Albumet har döpts till "Is This Too Orange?" och vi väntar med spänning! För en tid sedan bjöd Roth på mixtapet "Pabst and Jazz", som titeln "hintar" om till stor del är mycket jazzigt och svängigt. Skön vibe - det gillar vi! Nu har alltså första singeln kommit ut och den låter såhär (gratis download):

Redaktionens senaste favoritgrupp på den svenska hiphopscenen stavas Ozone Fukkaz. Mr. Foolish som vi känner från Killa Clowns har teamat upp med mäktige Hazardous Hab och Peddybear. Tillsammans är de fantastiska och levererar en stor dos energi och pondus. Peter kom över musikvideon till första låten "Otitlad (Daff, Vem E De?)" och vi blev båda störtförälskade i både låten och beatet, som är producerat av Beatslingers.
Sedan dess har de släppt "Given Numero Tres (Tänk På Det)" och "Jag E Där Bebbe" tillsammans med härlige Bob Village. Jag hade megaturen att just Ozone Fukkaz spelade samma dag som jag kom till Göteborg för ett par veckor sedan. Så taggad som jag var inför detta är svårt att beskriva med ord! Spelningen ägde rum efter att amerikanska gruppen G-Side röjt på scenen och platsen för kvällen var supermysiga klubben Nefertiti. Jag stod längst fram och fyllde i texten när Hab och Foolish sträckte fram mikrofonen. De spelade samtliga nämnda låtar plus en ny låt som ännu inte har släppts. Det var otroligt mäktigt att få vara en del av detta historiska framträdande. Jag fick en "imaginär" guldstjärna för engegamanget av Mr. Foolish när det hela var över, och min kväll hade inte kunnat bli mycket bättre. Gör er nu själva en stor tjänst och kolla in dessa herrar. De har mycket mer att erbjuda framöver. Det är jag helt övertygad om.

 

Mediamaskinens betyg på spelningen:

 

/Johan

 

The Films är nog inget bekant namn för er – men det borde det vara. Om du däremot är boende i, låt oss säga Tyskland och Japan, kanske det är mer sannolikt att du har hört dem. The Films kort och gott är ett indierock-band bestående av fyra high school-kompisar från Charleston, USA.

År 2009 släppte bandet sitt andra och egentligen sitt första stora album. ”Oh Scorpio” är ett starkt, enkelt album med svängig indierock-musik som är lätt att smälta och ta in. Love it! Jag blir glad av musiken. I klartext så stampar jag i takt till musiken och sjunger med i refrängerna, som fastnar i huvudet som flugor på flugpapper. För mig är det redan en klassiker i mitt iTunes. Så, ta för er; här är ett 10-spårigt smörgåsbord. Bästa spåret på skivan: Holiday.

 

Mediamaskinens betyg:

/Peter

För en sommar sen snubblade jag över ett nytt favoritband. Bandet heter Bombay Bicycle Club. Från ingenstans på en förfest, hördes deras låt ”Ivy and Gold” i högtalarna, och jag frågade snabbt vilket band det var. Det var en låt från deras andra album som heter ”Flaws”. Jag var såld direkt. Ett fantastiskt album, med akustiska gitarrslingor, stämmor och vispande trummor. Här stannar jag, tänkte jag.

Förra året släppte bandet sitt tredje studioalbum, ”A Different Kind of Fix”, och jag kunde knappt vänta på att sätta tänderna i det. I detta album har bandet valt att lägga undan det akustiska för en stund, och tar istället tillbaka det mer elektroniska liknande deras debutalbum ”I Had the Blues but I Shook Them Loose”, som släpptes 2009. Albumet bjuder till en blandning för fansen där sansad musik möter snabbare trummor, pianospel, samt sångaren Jack Steadmans röst mer allvarlig vid ordbetoningen i texterna. Albumet är bra, men inte det bästa i deras serie enligt mig. Dock stillar det mitt Bombay Bicycle Club-beroende för nu. Bandet har mycket kvar att erbjuda. Det vet jag. Och jag följer med hela vägen. Bästa spåret på skivan: Shuffle.

Mediamaskinens betyg: 

/Peter

 

 

I sommar, närmare bestämt i juni, är det dags för Europamästerskap i Polen och Ukraina. Självklart kommer vi på redaktionen sitta klistrade framför tv:n och skrika högt för våra gula och blå hjältar, då vi är trogna fotbollsnördar sedan barnsben. Traditionsenligt för varje mästerskap är det också det race som svenska artister runt om i landet tävlar i. Tävlingen i att med ära få bli den ansvariga för Sveriges officiella mästerskapslåt. I år blev det bandet Neverstore som står som segrare med låten ”Vi mot världen”.

Jag gillar inte låten om jag ska vara ärlig. Jag gillar den inte alls. Men visst, i sommar när jag sitter på diverse krogar, tv-soffor och någon börjar skråla låten så kommer jag med största sannolikhet att sjunga med. Det är lätt att man rycks med, pga. den goda stämningen. För att summera: låten är inte i klass med gamla godingar som ”När vi gräver guld i USA”, ”Explodera” eller ”Mera mål”.

 

Mediamaskinens betyg: 

/Peter

Göteborgs rapscen är het för tillfället! Beatslingers släppte förra året en EP med sex fina spår på. Först idag fick jag tag på denna platta, som jag uppmärksammade under mitt besök i denna fantastiskt trevliga stad Göteborg. Innehållet är mestadels hiphop, men det finns även inslag av reggaerytmer samt lite mer åt skönsångshållet. Artisterna som bygger upp den här EP:n är Bob Village, Miss Relli, Sick Art, De-Lor, Hazardous Hab, Softa Ner, Parham & VIC och Mofo. Ja, ni ser ju - inte alls illa! Om man nu ska klaga på något skulle det möjligtvis vara omslaget. Inget ont om Leif "Loket" Olsson, men vacker det är han tamejtusan inte! Favoritlåten är den sista som så fint namngivits "Mikrofonkåt 2011". Den är en riktig cypher-banger av artisterna Miss Relli, Hazardous Hab, Softa Ner, Parham & VIC, Bob Village, Sick Art och Mofo.

Mediamaskinens betyg:

Ladda ner gratis här: http://beatslingers.se/upl/mp3/beatslingers_presenterar_gott_mos_dunder_mix.zip

/Johan

Nu finns vi även på det fantastiska forumet Twitter. Här kommer vi göra alla followers varse när bloggen uppdaterats. In och följ oss, så ni inte riskerar att missa något i framtiden. We go by the name of @Mediamaskinen. Länk: https://twitter.com/#!/Mediamaskinen

Nu finns vi på Facebook, så det är bara att gå in och gilla: http://www.facebook.com/Mediamaskinen

Det senaste årets podcastradio har enligt mig dominerats av giganterna Filip och Fredrik, som helt enkelt varit i en klass för sig - fram tills nu. Kristoffer Triumf dök upp från ingenstans och har genast blivit en mycket stark utmanare med sin speciella podcast. Efter lovord på Twitter från herr Wikingsson var det en självklarhet att spana in denna nykomling i podvärlden. Värvets host Triumf blir allt säkrare för varje avsnitt och framstår som mycket sympatisk med sin behagliga framtoning. Han tar inte mycket plats själv utan skapar utrymme för sina gäster att prata fritt. De gäster som Triumf hittills lyckats locka till programmet har hållit mycket hög klass och innehållet har varit allt från gripande till roligt. Jag rekommenderar alla att lyssna på denna fantastiska podcast! Ni hittar den på iTunes.

Mediamaskinens betyg:

/Johan

Som ni säkert har noterat har Mediamaskinen fått en alldeles egen symbol när det gäller betygssättningen. Designen står Peter för. Vi är mycket nöjda med resultatet och hoppas att ni tycker detsamma. Såhär ser den alltså ut:

Fantastiske Luleå-rapparen Zacke släppte idag sin nya singel "Mammas Nya Kille" där han även får uppskattad hjälp utav ingen mindre än Frej Larsson, som verkligen har legat i på sistone. Zacke medverkade i Ametists Kärleksattack i början på veckan, där singeln premiärspelades. Han meddelade även att nytt album kommer i oktober om allt går som planerat. Albumnamnet verkade ännu inte vara klart.
Vidare så har Zackes hemsida genomgått en skönhetsoperation och är nu bättre än någonsin. På hemsidan hittar ni även nya låten. In och kolla! http://www.zackemusik.se/media/

Mediamaskinens betyg på singeln:

/Johan

 

Refräng

 

Populärmusik:

Jag har vanligtvis inte någon pajkastning men kan vara svår att handskas med som Mike Tyson

folk dom säger den där rapparen han är tight nanting när du mest är den som orsakar skrattsalvor

Ha!

jag vet inte vad jag vill ha sagt men nuförtiden handlar allting om flest Youtubeklipp och gilla-knapp

ja milda makter väldigt trist värst av allt folk saknar självinsikt

du skryter hej vilt att det är du på radion

hade jag också var’t om jag nu sugit av nån men musiken är inte rikstäckande trots övervägande fet som viktväktare

vi är ba’ ett gäng från Norrbotten men hade nog låtit annorlunda om vi nu skulle va’ nollåttor

kalla det nonsens du men jag får avsmak vad säger vi nu häromkring asså jaja

 

Refräng

 

Kalle Gracias:

Pistvakt typ av gay

dom säger Kalle G jag ba’ äre inte rik så säg

vi tänker inte anpassa oss för vi é kvar i trotsåldern vi sticker ut ur massor följer inga normer

så för oss rullar ingen ut den röda mattan

dom gillar Stockholmsrap nu men utifrån sett så är det mest överskattat

för mycket snack hit och dit folk dom skriver rationellt om att stå i centrum som ett stadshotell

men vi sprider planerna i bakgrunden smyger upp på svensk hiphop och lämnar den bakbunden

å nu känner dom Piteå bra Malmö till Lappland men få inget om bakfoten för jag är tacksam

men mina åsikter inget som jag erhåller folk rappar så kasst det är som dom ber om det

för deras signalement är brist på intelligens

dom saknar frid dom saknar stil nåt åt det hållet

 

Refräng

 

/Johan

När mäktige Rick Ross släpper mixtapes eller album är det med stora förväntningar jag trycker på ”Play” på skivspelaren eller i iTunes. Ross är enligt mig framför allt en mästare på att gästa låtar då han allt som oftast kommer in och levererar överviktig rap som kan knäcka näsben. Hör man hans signifikanta ”Huh!” vet man med stor sannolikhet att några tunga rader väntas.

Tidigare i år släpptes det efterlängtade mixtapet ”Rich Forever” och i vanlig ordning bjuds vi på 20 låtar av kvalitativa låtar som lika gärna skulle kunna bilda ett album. ”Ricky Rozay” sparar inte på energin när han med 100 procents engagemang berättar sina historier i rap-form. Med gäster som soul-konungen John Legend, levande legenden Nas, underskattade Styles P och det kommersiella stjärnskottet Drake är det minst sagt svårt att misslyckas.

Ross är som bäst när han får glänsa på ett hårt pumpande beat med en fint klingande refräng framförd av exempelvis herr Legend. Blandbandet håller naturligtvis varierande, men hög klass från spår ett och ända till slutet.

Favoritspåret på skivan är inte helt lätt att urskilja, men en het kandidat är definitivt ”Keys to the Crib”, där Ross får hjälp av Styles P. 

Mediamaskinens betyg:

/Johan

När det gäller förväntningar då Snoop Doggy Dogg släpper nytt material är de inte i närheten av så höga de en gång var. Snoop är inte längre en ”hot dogg” utan har med åren känts allt mer avslappnad och nästan på gränsen till lat. Annat var det back in the days då han släppte mästerverk som det klassiska albumet ”Doggystyle” som kom för nästan 20(!) år sen.

När det gäller Snoops senaste albumsläpp fattade jag inte alls tycke för ”Malice n Wonderland” som kom 2009. Förra året släpptes ”Doggumentary” och jag tyckte att han ”stepped his game up a bit”, även om jag är tämligen ensam om den uppfattningen. Hursomhelst är inte Snoop Dogg vad han en gång var, och det är förmodligen lika bra att försöka komma överens med den insikten.

I år släpptes EP:n ”Stoners EP”, vilken innehåller 10 spår vars budskap naturligtvis framgår enormt tydligt i plattans titel. EP:n’s instrumentaler är genomgående förhållandevis lugna, dock för det mesta med en skön vibe. Kvaliteten skiljer sig ganska mycket och skivan innehåller ett par guldkorn, men lockar inte direkt till att sättas på ”repeat”.

Favoritlåten är ”Make It Hot”, där det faktiskt är Snoop som gästmedverkar på Tha Dogg Pounds verk.

Mediamaskinens betyg:


/Johan